Hemmanet Bästhult                                                                                                                                                             Karl Hansson - Linköping 2001

En vandring i tid och rum.                                                                            

Hur länge har människor bott på gården Bästhult? Säkert lång innan ordet ”hemmantal” fanns. Tänk om vi kunde höra honom berätta, han som någon gång under 1700-talets första hälft tappade ett mynt när han gick in eller ut från sin stuga. Stugan som låg tätt bakom det hus, som Anders Johans son August byggde år 1909. Myntet är präglat år 1773 och har ett värde av 1 öre silvermynt. Vi hade då en kung, som hette Fredrik I och som var gift med Karl XII:s syster Ullrika Eleonora. Historien kommer nära inpå!

Låt oss göra en vandring bakåt i tid och rum. ”Rum” får betyda plats där en stuga stått eller står. Rester av en rökstock kanske markerar platsen. ”Tid” har inte lämnat spår på samma sätt, spår som man kan ta på eller märka ut med nummerlappar. Men tiden har lämnat andra spår. Våra gamla kyrkböcker berättar, ännu kan någon gammal människa minnas, och ännu viktigare - gamla brev kan berätta.
Detta är ett försök att minnas, ett försök att hitta sen länge försvunna människor, ett försök att se hur de levde och tänkte.
Följ med på en vandring på hemmanet Bästhult!

By betydde i fornsvenskan bebyggd plats. I modern svenska har ”by” fått betydelsen tätare bebyggelse på landet, ett flertal gårdar, där ägorna helt eller delvis utgjorde en samfällighet. Kanske Bästhult en gång var en ”enfamiljsgård”. På grund av gamla lagar om egendomsgemenskap inom familjen hade i många fall en ensamgård övergått till att bli en by.
För längesedan reglerades bybornas skyldigheter och rättigheter genom en byordning, som var vägledande vid de årliga bystämmorna. Gamla skrifter berättar om byäldste och åldermän, som var ansvariga för att byordningen efterlevdes. Viktigt var brukandet av åkermarken. Alla ville ha del av den bästa åkerjorden. Därför hade man delat upp denna på så sätt, att varje bybo hade en del av den bästa och mest lättodlade jorden. Följden blev ofta små, smala åkerlappar.

I gamla handlingar talas om kronoskatte rusthållet och posthemmanet Bästhult. Gården kallas ibland även auugementshemman. Eftersom dessa benämningar numera kommit ur bruk kan några enkla förklaringar vara på plats.
Ett hemman var en fastighet, som till följd av sin förmåga att bära ett visst minimum av skatter, var satt i mantal; ett helt mantal, ett halvt mantal o.s.v.  Mantal - ursprungligen mannatal - angav en egendoms förmåga  att lämna bärgning åt en familj och att deltaga i skatterna. Hemman och mantal har egentligen inte med arealen att göra utan mera med ”jordnaturen”, avkastning och bärighet.
Motsatsen till hemman och mantal var ”lägenhet”, som inte hade den skatteplikt, som ålåg hemmanet. På gården Bästhult fanns två ställen, som kallades lägenheter.  I husförhörslängderna har de namnen Fridholmen och Västra Hult.

Benämningen ”krono” föranleddes därav, att kronan ansågs ha någon form av överäganderätt till all mark. Därför betalade brukaren en avgift till kronan - arrende eller skatt. För flertalet brukare utgick skatten i form av pengar. Men den kunde också utgå i form av tjänst till kronan, t.ex rusttjänst eller del av rusttjänst. De hemman, som fullgjorde sin betalning i form av rusttjänst, kallades rusthåll. Ett mindre hemman eller del av hemman kunde med kontanter bidraga til underhållet av en soldat. Ett sådant hemman kallades augmentshemman. Augment betyder ökning eller förhöjning.
Bästhult kallades också posthemman. I Johan Fovelins beskrivning över Barkeryd från år 1785 noteras bl.a följande om Bäshult.
”Bästhult 1 kronoskatte fm till ½ mtl Rusthåll och Påsthemman, har i Påstväg ¾ mil till Runseryd åt Jönköping och 1 ½ mil till Sjunaryd åt Ekesjö, har därföre någon betalning av kronan.”
I Sveriges första postordning från år 1636 föreskrevs att vid de stora stråkvägarna skulle finnas ”edsvurna” postbönder, bosatta på 2-3 mils avstånd från varandra, och dessa skulle alltså svara för postbefodran. År 1646 övergick man från ”löpande postbud” till postskjuts. Postbonden var befriad från viss skatt och skyddad mot ”bysättning”; han kunde alltså inte sättas i häkte för försummad betalningsskyldighet.
Ofta ser man i handlingarna ”Ett helt till ett halvt förmedlat hemman”. Förmedlat betyder inte delat hemman. Förmedling innebar istället nedsättning av ett hemmans ränta eller i dess manta. Det innebar alltså en minskning av de skatter och besvär, som utkrävdes efter mantal. I realiteten en skattesänkning. Man skulle kunna jämföra det med en nutida sänkning av taxeringsvärdet.

Tidigare berättades, att på hemmanet Bästhult fanns två lägenheter, Fridholmen och Västra Hult. Där fanns också ett soldattorp, Nr.65 Rosendal, backstugorna Broholm, Skogslund, Hulthagen och Solberga. Lönnlyckan kallades ”undantag”. Vidare fanns där Handelsboden, och längst ut i vänstra kanten låg två ”dagsverkstorp”, Berget och Dungen.
En backstuga var en stuga med mycket lite jord omkring. Den stod på ofri grund och hade enligt vissa uppgifter inte jord nog att föda en ko. Backstugusittaren försörjde sig ofta med arbete hos jordägaren eller andra bönder. Han hade inte nödvändigtvis någon prestationsskyldighet gentemot jordägaren, var ofta medellös, men i gruppen fanns även yrkesmän, såsom smeder, skomakare, skräddare eller snickare.

Tidigt insåg man det opraktiska med att ha åkerjorden uppdelad i små lotter. Det hade kommit bestämmelser om fornskifte, solskifte och tegskifte. Fornskifte var ofta förenat med ”åraskifte”, d.v.s. ett ombyte jordägarna emellan av åkerlotter, något som årligen verkställdes genom lottkastning. Men först i mitten av 1700-talet kom bestämmelserna om det första riktiga försöket att rationalisera jordbruket.
I Sverige genomfördes tre skiften. År 1757 kom bestämmelserna om storskifte, vilket innebar, att varje jordägare skulle få sina ägor på ett ställe eller åtminstone på så få ställen som möjligt. För Bästhults del genomfördes storskiftet år 1793.
I början av 1800-talet insåg man att storskiftet inte haft den effekt man åsyftat. Därför stadgades om enskifte, som skulle innebära ytterligare tvång vad gällde åkerindelningen. I Bästhult skedde detta skifte i form av en frivillig överenskommelse emellan hemmansägarna. Detta skedde år 1833.
Man beräknade, att enskiftet hade till följd att åkerarealen i vårt land ökade från 850 000 hektar vid 1800-talets början till 2 500 000 hektar år 1960.
Till sist kom bestämmelsen om laga skifte den 4 maj 1827. Detta skifte innebar en medelväg mellan storskifte och enskifte. För Bästhults del genomfördes laga skifte år 1906.
Många har ansett, att skiftena på landsbygden innebar en stor social förändring, kanske till det sämre. Den lilla, väl sammanhållna byn, sprängdes, och någon eller några måste flytta mangårdsbyggnad, fähus och andra uthus till nya tomter. Gamla handlingar vittnar om strider och avundsjuka, ävem om det ibland var lotten, som fick avgöra vilken eller vilka som måste flytta. Skifteslagstiftningen var en av de händelser, som djupast ingripit i vårt folks liv och i utvecklingen av  dess odling och lynne.

Ägandeförhållandena i Bästhult har skiftat åtskilligt under åren. Vid första skiftet fanns fyra ägare. De fyra mangårdsbyggnaderna låg tätt tillsammans. Skifteskartan från år 1793 visar, att såväl mangårdsbyggnader som fähus och andra uthus låg väl samlade öster om Barkerydsvägen. Fram till laga skiftet 1906 hade en del förändringar skett. Eftersom inga sedvanliga skifteshandlingar finns från ”förenings”-uppgörelsen 1833 är det omöjligt att veta när nya hus kom till eller gamla flyttades. På Anders Johans gård byggdes en ny ladugård, färdig år 1900, söder om stora landsvägen.
Skifteskartan från 1906 visar att de flesta uthusen då låg väster om Barkerydsvägen. I handlingarna från detta skifte finns samtliga byggnader noga beskrivna. Stora förändringar hade skett mellan 1833 och 1906. Vår ”hemmansvandring” gör vi någon gång mellan dessa år.
Oberörda av skiftena var torpen och backstugorna. Hur hade egentligen dessa små ställen kommit till, med de små människorna? Uppgifterna är osäkra eller närmast omöjliga att finna. Inte alla nämns ens vid namn. När prästen skrev ”Bästhults ägor. Undantag” är det inte lätt att veta vilket ställe han menade. Och ändå hade varje ställe ett namn! Lika svårt är det att veta när stugorna försvann. Vad gjorde man av de små husen? Eftersom någon stuuga här eller där fått stå kvar, övergiven och förfallen, vet vi emellertid ganska väl hur en backstuga såg ut. Man kom in i en ”farstu”; rakt fram låg ett litet utrymme, där den stora rökstocken innehöll en bakugn. Där gick kanske också en trappa upp till ett vindsutrymme, som kunde bli en kammare. Från ”farstun” gick en dörr till husets enda rum. Där bodde hela familjen. Där fanns en stor öppen spis, och där lagade man sin mat.

Låt oss nu göra en promenad på den gamla landsvägen, där stugorna låg. Vägen syns fortfarande men är bitvis svår att hitta. Vi får ta god tid på oss, och dröja på steget. En del av människorna som vi kommer att träffa bodde här på 1830-, 1840- och 1850 talen, andra 20, 30 eller 40 år senare. Men årtiondena spelar inte så stor roll. Att järnvägen drogs förbi Äng 1864 var visserligen en stor nyhet, men fortfarande var både Nässjö och Äng vanliga byar. Ända fram till juni 1901, då hållplatsen vid Äng blev färdig. Till den hade både socknen och enskilda bönder lämnat bidrag.
Vi startar vår hemmansvandring från öster, på gränsen mot Esperyd, byn med gästgiveriet. Vi går den nya vägen, byggd år 1924. Just när vi passerat bygränsen viker vi av åt höger och kommer in på den urgamla vägen. Till höger finns en stenmur - bygränsen, och här börjar vår byhistoria. Bara några alnar till, och vi kommer fram till den första backstuguplatsen på Bästhults ägor. Bara en plats - någon stuga finns naturligtvis inte. Men det finns en brunn, till vänster om vägen.
Strax intill brunnen finns en vägsten, som talar om hur många meter av den gamla vägen som Bästhultsbönderna skulle grusa.
I gästgivarförordningarna 1651 och 1664 bestämdes att bönderna - i förhållande till hemmanets storlek - hade att svara för väghållning och byggande av broar. Principerna överfördes till 1734 års lag, som stadgade att ”Alla som å landet hemman äga eller bruka skola vägar röja och broar bygga”. Utan ersättning! På våren skulle vägarna jämnas och gropas utfyllas, och på hösten skulle vägarna grusas. Om någon försummade detta utgick böter.
Vi passerade nyss en ägogräns. Ett par tiotal år in på 1900-talet fanns där ännu kvar en grind. Vi måste komma ihåg att vi fortfarande går på den gamla landsvägen.
Detta ställe, det första vi träffar på under vår vandring, kallades Solberga. Låt oss stanna till och hälsa på.
Året är 1823. Hit hade då flyttat Anders Andersson, född 1771, och hans hustru Lisa Svensdotter, född 1774. De vigdes 1798. Anders tog sig namnet Solberg. Han dog 2/4 1846 och hans hustru Lisa 23/12 1857.
Tillsammans med föräldrarna hade till Solberga flyttat de två yngsta av fem barn, Anna, född 1807, och Sven Oskar, född 1811. Familjen kom från Boarps torp i Barkeryds församling. När Sven Oskar år 1871 flyttade från Solberga var han den ende som var skriven där. Vi vet att han levde 1890, eftersom husförhörslängderna då noterar honom som ”boende på okänd ort”.
På 1840-talet noteras Anders Andersson som ”ofärdig och utfattig”.
Efter Lisa Svensdotters död 1857 kom en ny familj till Solberga. Det var Jonas Magnus Svensson, född 6/9 1821 i Barkeryd, hans hustru Hedda Charlotta Isaksdotter, född 27/11 1824 i Flisby, sonen Carl August, född 22/8 1851 i Barkeryd, dottern Anna Wilhelmina, född 13/10 1853 i Barkeryd, sonen Sven Johan, född 18/4 1859 i Barkeryd, sonen Gustaf Hendel, född 9/8 1868, dottern Matilda, född 9/4 1865, samt dottern Edla Maria, född 28/11 1867.
Carl Gustaf reste till Amerika 1871. Edla Maria flyttade hemifrån 1877..
I stugan bodde dessutom en kort tid Wilhelm Viktor Johannisson, född 23/3 1850 och hans hustru Maria Lovisa Andersdotter, född 29/3 1847. De hade vigts 23/12 1872 och reste till Amerika 1881. De hade två barn, sonen Sven och dottern Matilda, vilka säkerligen följde med till Amerika.
Detta var kanske den sista familjen i backstugan Solberga. Men säkerligen hade där bott folk före 1823. 

Men vi vandrar vidare på den gamla landsvägen. Skogen tar slut, och vi kommer fram till ett gärde. Gärdet kallas än idag Handlargärdet, och vi vet, att där låg en gång en liten Handelsbod. Högst uppe på gärdet finns en anhopning stenar, rester av den gamla murstocken. När stugan byggdes eller när den blev handelsbod vet ingen. Men vi vet att här bedrevs köpenskap fram till år 1864 av en man som hette C.A. Risling. Detta år - så betydelsefullt för den blivande staden Nässjö - flyttade den tydligen framsynte Risling till ”stationen”, där han etablerade sig som affärsman. Till handelsboden i Bästhult kom då Knut Wilhelm Hagelin, född i Gränna 10/9 1837. Som hans hushållerska noteras Maria Charlotta Hagelin, född 20/6 1833. Troligen var de två syskon. Antagligen blev inte affärsverksamheten vad de hade väntat sig. redan i november 1866 flyttade de, denna gång till Forserum. Därmed var "hanelsbodsperioden" säkerligen över för Bästhults del.

Vi lämnar handelsboden och går vidare västerut. Snart kommer vi till Vallstorpsvägen, där viker vi av för att komma till Skogslund, ibland också kallat Skogsbacken. Här bodde 1877 skräddaren Anders Johan Jonasson, född i Barkeryd 28/12 1830, hans hustru Maja Lisa Karlsdotter, född i Nässjö 2/12 1837, och deras två söner, Karl Johan, född 6/5 1877 och Gustaf Adolf, född 5/11 1878. Båda sönerna dog i september 1891, med bara några dagars mellanrum. Det berättas, att båda pojkarna hade plockat och ätit giftig svamp. Man kan förmoda, att i Skogslund, liksom i många av backstugorna, tillgången till mat var begränsad. Anders Johan dog i sin stuga 7/3 1908, och hans hustru Maja Lisa dog 7/2 1917. Efter detta år finns ingen antecknad i backstugan Skogslund. I skifteshandlingarna från 1906 står antecknat ”tomt och renar”.

Vi går tillbaka till ”bygdevägen” Nässjö - Forserum och kommer strax fram till ”Gården” Nitton hus-allt stämmer med redogörelserna i 1906 års laga-skifteshandlingarna. De flesta husen är gamla, en del förfallna, dock brukbara, andra i gott skick och välvårdade. Låt oss stanna till och gå husesyn! Vi låtsar att ingen är hemma och vandrar runt med skifteshandlingarna som vägledning. Och medvetna om att ungefär så här såg den samlade byn ut inte bara 1906 utan kanske 125 år tillbaka i tiden, även om många av husen efter 1833 års överenskommelse flyttats till västra sidan av Barkerydsvägen.
När vi kommit in på vägen till sockenkyrkan har vi till höger alla bostadshusen och ett par visthusbodar. På vänster sida ligger alla övriga uthus. Det finns fyra bostadshus, men nu, efter 1873, bara två familjer. De två första husen tillhör Anders Johan Carlsson, och där behöövs mycket utrymme, eftersom familjen så småningom kom att bestå av Anders Johan, Matilda Sofia och inte mindre än elva barn. Den utförliga beskrivningen berättar, att det ena huset har på nedre botten 1 rum med kakelugn, kök med järnspis och förstuga, samt en trappa upp 2 rum och 2 garderober. Det andra huset innehåller på första våningen 2 rum, kök, skafferi och förstuga, samt en trappa upp 2 kammare, klädrum och garderober.
Den andre hemmansägaren, Gustaf Svensson, har också två boningshus, båda två större än Anders Johans. Det ena innehåller på nedre botten 3 rum, kök och förstuga och på andra våningen 3 rum, 2 garderober, förstuga och vind. Det andra boningshuset har på nedre våningen 2 rum, kök och förstuga, och på övre våningen  3 rum, vind och förstuga. Även här bodde en stor familj. Gustaf med hustru Stina och sju barn.
Här bör påpekas följande angående ägandeförhållandena vid de olika skiftena.
Vid skiftet 1793 fanns i Bästhult 4 ägare.
Vid skiftet 1833 fanns också 4 ägare.
Vid skiftet 1906 fanns 2 ägare.

Men låt oss vandra vidare. Nu kommer vi först till Lönnlyckan. Stugan ligger på vänster sida om byvägen och beskrives i skifteshandlingarna som boningshus av timmer, brädfodrat, innehållande i nedre våningen 1 rum, kök och skafferi, förstuga med veranda, och i övre våningen 2 boningsrum, 2 garderober och vind. Av alla stugorna på Bästhults ägor har bara fyra levt vidare. Lönnlyckan är en av dem. Och huset lever vidare! Här bor människor stor del av året. Människor som väl vårdar huset, älskar blommor och är goda vänner med fåglar, igelkottar och ekorrar. Vi slår oss ner på den välansade gräsmattan och låter tankarna gå långt tillbaka i tiden.
År 1791 hade Sven Månsson från Flisby gift sig med Margareta Jonasdotter från Bästhult. Några år senare, år 1802, flyttade paret med två barn till Bästhult och övertog det 1/8 mantal Bästhult, som Margaretas far Jonas Jönsson ägde. De kom alltså att bo i ett av de fyra boningshus, som tidigare beskrivits. År 1803 hade de en dotter och två söner, Lena född 1792, Jonas född 1796 och Anders född 1803, Bästhult var ju posthemman, och båda dessa söner kom så småningom att bli postbärare. Om deras öden - deras namnbyten och övriga äventyr - berättas på annat ställe.
År 1877 bodde på ”undantaget” Lönnlyckan änkemannen Jonas Mozardt med dottern Charlotta, född 29/4 1821 och sonen Viktor, född 14/3 1835. Den senare beskrivs som ”klensinnad”. Där bodde också, åtminstone tidvis, stabstrumpetaren, sergeanten Wilhelm Mozardt. Sedan 13/12 1867 var han stationerad vid Smålands Husarer i Eksjö. Den siste av familjen Mozardt som bodde i Lönnlyckan var bokhållaren Axel Teofil, född 15/2 1844 och död 30/10 1905.
Efter år 1906 beboddes Lönnlyckan av förre nämndemannen och ägaren till 1/4 mantal Anders Johan Carlsson. Efter dennes död 1913 ägdes Lönnlyckan av hans barn till år 1923.
Innan vi lämnar Lönnlyckan måste vi tänka oss tillbaka till tiden mellan 1825 och 1837. Då sprang där omkring en gosse, som hette Carl Gustaf. Han blev så småningom präst, kyrkoherde och prost. Hans liv är utförligt behandlat i en bok med titeln Carl Gustaf Mozardt, en gammalluthersk smålandsprost. Den som skrivit boken är en sentida frände, professor Hilding Pleijel. Till stor glädje för den som skrivit dessa rader har varit ett stort antal brev, skrivna av prosten Mozardt till den hemmavarande brodern Axel. Den Axel, som målat den tavla, som fortfarande hänger i Barkeryds kyrka. Den omnämnda boken blev uppmärksammad i såväl lokal- som rikspressen och har, bland kyrkohistoriskt intresserade, satt Bästhult på åtminstone en liten karta.
Vi blir sittande på den fina gräsmattan vid Lönnlyckan. Tankarna skenar iväg. Här bodde en gång Jöns Olofsson, född 1694, som gick ut som soldat i Karl XII:s krig, tog avsked och blev bonde i Bästhult. Han blev också nämndeman, ett uppdrag som tycks ha gått i arv bland bönderna i Bästhult.

Nu måste vi vandra vidare.
På samma sida av byvägen som Lönnlyckan ligger lägenheten Fridholmen, en av de fyra stugor som finns kvar. Här bodde från 1870-talet skomakaren Johannes Pettersson, född i Sandsjö 10/5 1839. Han var gift två gånger, första gången med dottern i granngården, Johanna Maria Mozardt, född 4/5 1819 och död 26/1 1878. Andra gången gifte Johannes sig med Lena Stina Svensdotter, född i Forserum 31/1 1847. Hon hade varit gift förut och flyttade 1879 tillsammans med dottern Anna Maria Andersdotter till Fridholmen. Här föddes den 8/12 1875 tvillinagrna Carl Johan Nicolaus och Erik Herman Nicolaus. Den senare emigrerade till Amerika 7/5 1900. Johannes dog 28/11 1923 och Lena Stina 25/10 1927, båda i stugan i Bästhult.

Tvärs över byvägen ligger Västra Hult. Här bodde under andra hälften av 1800-talet smeden Carl Svensson. Han var född 10/6 1847 och var sedan 8/7 1876 gift med barnmorskan Elisabet Kristina Larsson, född i Frödinge, Kalmar län, 13/6 1835. Smeden dog 10/3 1936, och då hade han varit änkeman i 22 år. De som nu - år 2000 - färdas landsvägen fram, märker att Västra Hult är ett levande ställe, den enda av de tolv stugorna som lever året runt. Där bor nu Peter Klint med familj.

Så lämnar vi Västra Hult och går vidare på gamla byvägen. Den är inte svår att följa, fastän den numera är endast en skogsväg. Snart kommer vi fram till den mycket gamla vägen från Äng till Barkeryds kyrka. Långt tillbaka var detta kyrkväg för hela södra socknen. Nu går vi åt vänster - och korsar den ”nya” landsvägen. Vi passerar ett vägskäl, som vi senare ska återvända till. Men nu ska vi först besöka ett ställe som heter Broholm. Egentligen var det två stugor,  som av Hembygdsföreningen kallades Broholm I och Broholm II. Det blir ett långt uppehåll här. De som bodde här en gång i tiden har lämnat märkliga spår efter sig. Och de spår som vi ska följa går över Texas. Märkligt, att så litet av det som hänt våra kvarlämnade sockenbor finns nedtecknat! Men låt oss nu hälsa på i stugan och se vilka som bor där. Rester av rökstockar visar att där fanns två stugor, men husförhörslängderna talar bara om ”Broholm”. Innan vi ”träffar” dem som bor där - låt mig berätta om ett intressant besök. I augusti 1993 kom två familjer från Texas på besök till Bästhult. Det ena paret hette Hurd. Jag hade sett namnet många gånger, fastän stavat olika, ibland Hörd, ibland Heard, Men minnet vaknade: deras förfäder kom från Broholm. Vi gjorde tillsammans ett besök på den gamla stugtomten. De långväga gästerna hade aldrig tidigare besökt Broholm, men man kunde inte ta miste på den känsla för fädernas jord de visade. En av Texasgästerna hette Wayne Hurd, och en gång i tiden bodde i Broholm hans farfars far.
Låt oss nu bekanta oss med några av ”de gamle” som bodde i Broholm.
Under senare hälften av 1800-talet och ett stycke in på nästa århundrade bodde i Broholm snickaren Henrik Zackariasson. Han var född i Barkeryd 24/3 1826 och gifte sig 1860 med Maja Lena Svensdotter, född 30/9 1834 i Forserum. Makarna fick sju barn, av vilka två dog samma år de föddes. Fyra av barnen for till Amerika, Carl Johan 1880, Helena Sofia 1882, Anna Carolina och Beda Christina 1890. En av systrarna, Edla Maria, född 1865, hade vårdats på hospital i Växjö 1893-1895.
Herik dog i sin stuga 16/4 1900. Hustrun Maja Lena och dottern Edla kom till ålderdomshemmet 26/10 1911, där hustrun dog 22/10 1915.
Från Texasbon Hurd fick jag så småningom kopior av en hel del brev, skrivna från föräldrarna i Broholm till barnen i Texas. I ett av breven berättar snickaren att han höll på att färdigställa  två ”sjeffenjer”. Det var solsken - i februari - ”så jag står vid fönstret och snickar”. I samma brev berättar han att de nyligen fått in en järnspis i stugan. ”Så om man vill kan man både baka och laga till ett kalas på några timmar”. Detta var i februari 1891.
Hur trångt kunde man bo? I husförhörslängderna berättas att ”inhyses”  hos snickaren Henrik bodde skräddaren Johan Zachrisson, född 1820, och dennes hustru Carolina Urshult, född 1823. Dessa hade två barn, född 1857 och 1863. Det sista barnet dog redan 1865.

Så lämnar vi Broholm och går de få stegen till Hulthagen. Stugan står kvar och den används åtminstone tidvis som sommarstuga. Här bodde under senare hälften av 1800-talet änkan Hedvig Pettersdotter, född i Barkeryd 25/3 1819, dotter till torparen Petter Danielsson och hans hustru Stina Svensdotter, vika båda bodde i Lilla Björnholmen.
”Inhyses” hos änkan bodde en stor familj, bestående av Carl Petter Pettersson, född 7/11 1835 i barkeryd, hans hustru Christina Catarina Svensdotter, född 28/11 1833 i Solberga, och deras nio barn, samtliga födda i Barkeryd, det första 1859 och det sista 1879. Johannes Aron var den siste, och han blev soldat för Västra Härads  kompani , nr 68 Ferm.

Från Hulthagen går vi norrut och kommer till två dagsverkstorp, Berget och Dungen
.
Om det senare står i skifteshandlingarna från år 1793. ”Torpet Dungen bör, så hädanefter som tillförne samfäldt nyttjas, äfven och Djurdungen samt Djurdungsfällorna, så att dagsverken till hvarje 1/4-ding årligen utgöras skall efter kontrakt af 1788”. Dungen finns omtalad i skifteshandlingarna från såväl 1793 som 1906. Här har alltså bott människor i många år. Vi får veta, att i början av 1800-talet bodde här en avskedad krigsman som hette Anders Qvistberg. Han var född 1758 och dog 13/2 1815. Hans hustru hette Lena Persdotter, född 1756 och död bara två dagar efter sin make, 15/2 1815. De hade tre barn, Brita född 1781, Anna 1783 och Peter 1785. Alla var födda på torpet.
En liten notis i husförhörsboken berättar, att den gamle avskedade krigsmannen stundom tog sig ett glas eller fler. Han blev nämligen en gång varnad för ”fylleri och otidighet i sitt hus”.
I torpet bodde också hustru Lenas moder, änkan Kerstin. Hon var född 1731 och dog på torpet Dungen 16/4 1789.
Anna Andersdotter gifter sig med lantvärnssoldaten Anders Hansson Wulf, född 1783, samma år som Anna. Han dör redan 1816. Då hade Annas syskon flyttat, Britta till Flisby och Peter hade blivit ”commenderad”.
Nu är Anna ensam. Hon har träffat förre husaren Sven Arvidsson Hammarlund, född 16/9 1766, tar sina två överlevande barn med sig, flyttar till Husartorpet och gifter sig med husaren den 26 juni 1821.
Flera år senare bodde i Dungen Carl Svensson, född 26/5 1826, med hustru Stina catarina Johannisdotter, född 27/6 1830. De hade fyra barn, Carl född 1862, Johanna 1870, Cristina 1872 och Sven född 1874.
Hela familjen flyttade till Esperyd 1878.

Strax intill Dungen ligger det andra dagsverkstorpet, Berget. Här bodde strax efter mitten av 1800-talet Anders Johan Andersson, född i Barkeryd 3/1 1830, och hans hustru Hedda Andersdotter, född i Almesåkra 21/1 1835. De hade tre barn, Cristina, Edla och Johan, Hela familjen for till Amerika 24/6 1868, på själva midsommardagen.
Till Berget kom strax en ny familj, bestående av Sven Svensson, född 24/3 1829, hustrun Hedvig Johannesdotter, född 24/10 1839 samt barnen Thilda, Anna, Sven Johan, carl, Edla och Sven August. Sven Johan dog ett år efter födelsen.
Sven Svensson med hustru Hedvig flyttade till ålderdomshemmet 1911. Dit kom också Thilda 1923.
Efter år 1924 är dagsverkstorpet Berget ej nämnt i husförhörslängderna.

Nu går vi tillbaka, förbi Hulthagen och Broholm. Där tar vi åt höger på den väg, som förut kallats ”kyrkväg”. Vi kommer då snart till hemmanets soldattorp, Nr.65 Rosendal. Vi har redan tidigare träffat på människor som flyttat dit från dagsverkstorpet Dungen, nämligen Anna Andersdotter med barnen Sven, Maria Lena och Johan. De kom hit 1821, då Anna, som 1816 blivit änka, gifte sig med husaren Sven Arvidsson Hammarlund. Familjen flyttade snart till Esperyd, där hammarlund dog 1831.
Husartorpet hade funnits länge. I slutet av 1700-talet bodde där ryttaren Israel Brånberg med familj och senare ryttaren Frisk med familj. Den senare flyttade 1804 till Erikstorp.
Från 1871 finns kontrakt med Nils Gustaf Johansson om anställning som husar. Från detta år hade Bästhult husar gemensamt med Bråna, en gård några kilometer sydost om Nässjö. Samma år skrevs kontrakt, där man kom överens om att soldaten, i stället för att bo på torpet och bruka detta, skulle få en årlig kontantlön på 90 riksdaler riksmynt, lika fördelat på Bästhult och Bråna.
Drängen Nils Gustaf Johansson från Långåsa fick som soldat namnet Lager.
År 1876 höjdes husarlönen till 150 kronor per år mot villkor att Lager själv höll sig med stövlar, skodon och handskar.
År 1901 övertog staten hela kostnaden för försvaret, och indelningsverket försvann. Den 14 mars 1903 utkvitterade Lager sin sista lön, och då skrev han till rusthållaren i Bästhult följande.
”Efter som nu är sista gången jag har fått emotaga lönen så vill jag hermed hjertligt tacka eder för eder redbarhet och humanitet samt den gestvänlighet varmed ni alltid har mottagit mig under hela min tjenstetid, och önskar jag att Guds rikaste Välsignelse må vila öfver eder och kommer jag alltid hafva eder i ett tacksamt och kärt minne.
Lager.”

Redan efter första skiftet 1793 uppstod osämja mellan husaren och rotebönderna och rotebönderna emellan. Tvisten gällde mulbete och vedbrand för husaren. Ärendena avgjordes i Kongl. Hofrätten 1797.
Från 1884 omtalas i husförhörslängderna att ”Husartorpet brukas under gården”. När husen försvann vet ingen, och inget enda spår finns kvar.

Därmed är ”hemmansvandringen” avslutad. Bara ett fåtal av hemmanets människor har vi träffat. Få har lämnat några skriftliga spår efter sig. I hela vår socken bodde i början av 1800-talet inalles 1190 människor, cirka 225 fler än i annexförsamlingen Nässjö. De flesta levde på arbete med jord och husdjur. Fast visst fanns det hantverkare: skomakare, snickare, skräddare och mjölnare. Kvarnar fanns,  drivna av det rinnande vatten, som fanns på så många ställen. T.o.m. Bästhult hade en kvarn! Från Hemgölen rann en liten bäck - den finns där än idag! - och just där vägen mot barkeryds kyrka korsar bäcken låg kvarnen. Den fanns bara några få år, och kunde användas endast när vårflödet fyllde bäcken. Bäcken kallas än idag Peppe-bäcken, en småländsk variation av Pepparbäcken, en antydan om kvarnens storlek: den kunde vara lagom att mala peppar på!

Tiden har gått. Människor har kommit och försvunnit. De små stugorna har också försvunnit. Glesbygd har kommit i stället. Kanske vi kan hjälpa varandra att minnas!